Det finns ett ögonblick i träningen som jag inte gillar. Det är sex-sju minuter in i passet. Allt känns mycket olustigt. Det kliar över hela kroppen. Det sticker. Tankarna kommer – vad gör jag här? Varför gick jag hit?
Olusten sprider sig snabbt. Jag känner mig otålig. Jag skruvar på mig så omärkligt som möjligt. Kan jag månne smita utan att någon lägger märke till det?
Välbehagskänslan från början av passet är långt borta. Det börjar kännas ansträngt att andas. Lite jobbigt. Ganska jobbigt, faktiskt. Inte alls kul, om jag ska vara riktigt sanningsenlig. Än en gång funderar jag – varför i hela friden utsätter jag mig själv för detta?
Sedan kommer befrielsen. Varje gång händer samma sak. Kanske är det därför jag envisas med att hävda att träna är underbart. Plötsligt händer det bara!
Vad som händer?
Jo, kroppen svarar. Den signalerar, klart och tydligt att den fattat – aha, du tränar, ok, då ska jag hjälpa till!
Porerna öppnar sig. Flödet är på gång. Blodet rusar, hjärtat bankar och allt känns bara helt fantastiskt. Jag kan hålla på så här länge, länge….
För att…?
JAG SVETTAS! Tänk att det kan vara så skönt att svettas!
När passet är slut är håret blött. Det droppar små saltdropper i ögonen, rinner ner i öronen när jag lutar huvudet för att sträcka ut halsen. Tröjan är plaskblöt. Schloffs, schloffs, säger det när jag förnöjsamt klappar mig på bröstkorgen.
Jag är nöjd. Jag mår bra. Jag känner mig renad. Det finns ingen skit kvar i mina porer! Den rinner av mig, forsar av mig och det är hur fantastiskt som helst! När duschen är avklarad är jag pånyttfödd.
Jag är lycklig!
/Elisabeth BJ
Ps. Jag är inte lika överlycklig över min kropps förmåga att transpirera när jag är ute och dansar…eller när jag spelar golf…eller när jag sval och cool ska sitta i ett affärsmöte en sommardag. Men so what? Jag älskar att svettas när jag tränar!











