Tänk så härligt och fritt att bara ge sig ut på en joggingrunda, var som helst, när som helst och alldeles gratis! Det är eufori, andra andning, tankens frihet och jag vet inte allt som händer när man lufsar fram i spåret. Sägs det.
Själv har jag aldrig upplevt det. Jag tycker bara det är fruktansvärt jobbigt, ger ont i ryggen och är förfärligt långtråkigt. Jag hittar alltid en anledning att ta en genväg hem. Inte alls som flytet på ett jympapass, ett spinpass eller ett step- eller danspass. Jag har verkligen försökt älska löpning. En gång för LÄNGE sedan (1999) tog jag paus från all gruppträning just för att ge mig själv en ärlig chans att komma in i joggingen. Jag hade en mycket smart plan. Jag började i januari med att ta mig runt, helst joggandes, två kilometer. Varannan dag var det inskrivet i almanackan och jag följde min plan slaviskt, oavsett väder. Det kunde verka fjuttigt med två kilometer eftersom jag var i så god form men nu skulle kroppen få tid att vänja sig minsann. I februari la jag på en kilometer och i mars ytterligare en.
Jag var mycket duktig. Jag slutade tänka eller känna efter – jag bara gav mig iväg på min uppgjorda runda varannan dag. För så stod det i almanackan och jag är en plikttrogen människa.
I april var jag upp i halvmilen och började nästan- men bara nästan – tycka det var trevligt att möta våren och se alla naturens framsteg dag för dag. I maj sprang jag sex kilometer varannan dag. Nu började jag snegla på klockan, kanske jag skulle börja ta tid? Joggingens nektar började skönjas. ÄNTLIGEN HÖLL JAG PÅ ATT BLI EN JOGGARE!
Den 23 maj blev jag förkyld och fick rejält ont i halsen. Då får man inte anstränga sig. Och det har jag inte gjort i löparspåret sedan dess!
Men nu har det gått 13 år. Kanske det är dags att prova igen? När jag ser gruppen i Friskis&Svettis löparskola för nybörjare ge sig iväg ut på tisdagkvällarna, så rycker det nästan lite i benen. LITE avundsjuk är jag för att jag inte är med. Än så länge har jag bara tittat och tänkt tanken på att testa igen. Det VAR ganska trevligt – och fritt – att delta i naturens växlingar på det sättet. Så vem vet? Kanske jag ger mig ut igen? Kanske är jag en riktig joggingfantast innan sommaren är slut?
/Elisabeth BJ, – joggare i spe…



